Barn nummer två.

Jag var sjukt nervös innan Alvin kom.
Kunde jag verkligen älska ett till barn lika mycket som jag älskar Linus? Har en människa verkligen så mycket kärlek att ge så det räcker till två eller fler barn?
Jag var skeptisk.
Och folk runtomkring sa just det - det kan ta tid. Man är så uppe i barn nummer ett, som tar stor plats..

Och mina farhågor stämde - till en början.
Det där lilla nyfödda knyttet som bara låg där, som skrek ibland och som annars sov eller åt, ja det var inte mycket att jämföra med min Linus.
Klart jag var överlycklig när han föddes!
Stolt. Glad.
Min andra son!
Men, det ska erkännas. Det var inte som när Linus föddes. Då kändes det som att stjärnorna föll ner från himlen, som att tiden stannade..

Sen blev jag sjuk.
Hade så jäkla ont!
Slutade amma..
Sen blev han sjuk, vi låg på sjukhus. Och sen blev jag sjuk igen.

Ja, allt detta har väl gjort att jag haft lite svårt att ta mig till Lillvin.
Men nu.
De senaste månaderna, men framförallt de senaste veckorna...
Oh.
My.
God.
Det är sådär så det sprängs i hjärtat av kärlek när jag ser på en här lille krabaten:
Han är så glad. Jämt!
Ler bara man tittar på honom..
Hans otroligt vackra ögon och de långa ögonfransarna.
Älskade unge! Älskade ungar!
Tänk att jag har två. :)

...