Crap!

Kan inte allt bara få bli bra nu?
Kan jag inte få njuta av min fulltaliga familj nångång?
Gå på promenader med dubbelvagnen? Känna solen lysa i ansiktet? Gå och gunga med min stora son medan den lille sover nedstoppad i vagnen?
Nej.
Tydligen inte.

Två dagar efter förlossningen fick jag en sjuk smärta i bäckenet/blygdbenet.
"Jaaa.. foglossning efter förlossningen, det går snart över" sa alla.
Och man lyssnar ju.
Klart man gör! Även om jag tyckte det lät lite skumt eftersom jag inte haft nån foglossning på hela graviditeten..
Men jag kunde knappt gå, inte ligga ner.. låg och grät hela nätterna i panik över att inte komma ur sängen när jag väl kommit dit.
HEMSKT!
Så på söndagkvällen fick jag feber. Bara sådär pang bom!
Det blev en tur till gynakuten.
Och där konstaterades en infektion i livmodern.. äntligen! Ja, för jag kände bara en obeskrivlig lättnad. Jag fick painkillers och antibiotika och kunde äntligen sova för första gången på flera, flera dagar.

Så när jag äntligen började må bättre, vad händer då? Jo. Då kräks Linus mitt i natten och magsjukan tar sin början.
Sen började pappan kräkas och sen mamman.
Och där är vi nu.
Eller inte riktigt..
Nu är vi oroliga att lillprinsen kan ha fått det..
Och hunden blöder från snoppen.
DET FINNS LIXOM INGET SLUT!

Jag har mer eller mindre stirrat på de här väggarna i det här hemmet i två veckor nu.
Hela Alvins liv.. I hela hans liv har jag mått pecka!
Tack gode gud att han är världens snällaste lilla unge.
Både han och Linus sover snällt på nätterna och Linus går glatt till dagis på morgonen.
Älskade barn!

Och förlossningberättelse kommer .

...