Älskade Liten.

Liten buffar & står i nästan jämt numera. Det är så mysigt! Nu börjar man riktigt se på hela magen hur han sparkar & vänder sig & allt han nu pysslar med.. <3

Tänk att han för några månader sedan "bara" var ett panikartat plus på en gravsticka. Alla tankarna vi hade.. Hur ska vi göra? Hur ska vi klara det här?
All positiv feedback från folk runtomkring. Så mycket stöd!

Blödingarna som kom, då vi trodde att vi förlorat honom. Det var som ödets ironi, då det började blöda dagen efter vi berättat för föräldrarna.. Men Liten finns kvar! :)

Nu när det här blir mer & mer verkligt, när han gör sig påmind hela tiden & att man faktiskt förstår att det är en liten bäbi därinne.. Då börjar längtan!
Jag vill träffa honom NU!
Hur ser han ut? Får han pappas mörkbruna ögon? Mammas grop i hakan?
Tänk att han & jag är så nära varandra - men ändå så långt ifrån.
Han finns i mig, men jag vet inte vem han är än. Jag har inte träffat honom, jag känner honom bara - varje dag..

Den mäktigaste känslan av allt är ändå att han, vår lilla Liten, är någonting som vi har skapat - två människor som älskar varandra. Vårt kärleksbarn. :)