Jag har fått nån typ av pre 30-års kris. Det är sant!
Vad vill jag med mitt liv?
Å ena sida vill jag inget hellre än att va 20 igen. Va lite slappt ansvarslös, hänga på en strand, i nåns stuga, få 200 myggbett, bli för full, inte bli tagen på allvar..
Å andra sidan vill jag inte va nån annanstans än där jag just är. Färdigutbildad, perfekt lägenhet (om vi bortser från värmen..), ha den finaste mannen i universum som råkar va min, vovve, kanske köpa en kombi, osv osv
Barn? Jag har alltid tänkt mig som en ung mamma. "Innan 26", "Innan 27"... Men vafaaan. Ena dagen vill jag ha 100 barn påengång, men så hör jag en unge skrika och jag får panik å pussar tacksamt min Fille på huvudet. Han är mitt barn.
What to do? Är det okej om man tar en dag i taget.. Inte tänker så mkt? Bra. Då gör jag det.. För jag fyller 28 snart å vill helst inte tänka på det heller. 28!!!!! Det är bara två år kvar till 30, och 30 låter så sjukt gammalt. Buähää..
Gjorde iallafall sommarens bästa kap igår. En ac-maskin! Men faaan va den brummar. Och tack för min förkylning! Kanske inte så konstigt med tanke på att det är 30 i ena rummet å 16 när man går in i nästa...
Men min lilla älskade Alexandra. Jag har fan med 30årskris, för ja känner samma sak. Fast jag bara är 23, jag tror mer detta är en 30årskris-DAG som snart går över.
SvaraRaderaBarn är för folk som klarar av dom, inte för såna som tappar dom i golvet. (?)
Om det är nån tröst så är du inte ensam om dom känslorna och tankarna du beskriver. Jag känner exakt samma sak och jag är dessutom 1½ månad ÄLDRE än du! *panik* Så taaa det bara luuugnt.. Du kan komma och hänga i min stuga och bli för full och få en massa myggbett om du vill! *heheh* Jag kan bjuda på "tjugoårings"-ruset one more time! Kraam!
SvaraRadera