Överlämning.

Imorse var det min tur att lämna Lilleman på dagis.
Vilken ångest..
Vi hade så roligt på vägen dit, tittade på bilar och snöflingor, och jag försökte verkligen få honom i glad balans inför överlämnadet (men det kanske hade varit bättre om vi hade varit osams?)
Han höll i min hand och gick till och med glad i hågen in genom själva grinden till dagis (han har velat bli buren jämt, jämt, jämt av pappan sin..) och där mötte fröken Jenny upp.
Så stog vi där och pratade lite.. och Linus höll krampaktigt i min hand och stirrade stumt framför sig, han visste..
Och när fröken sa att nu ska mamma gå, då började han skrika nej, nej och gå mot grinden. Mammas hjärta!
Men jag gick ju såklart. Och Linus började tokgråta och Jenny tog upp honom och gick iväg till de andra barnen. Och mamman gick hem med en klump i hjärtat..

Jag vände mig om innan jag gick runt ett hörn och då såg jag att han spanade åt mitt håll men att han inte längre grät iaf.

Så nu är min första dagislämning nånsin avklarad.. Tänk va många det kommer att bli! Och sen med två barn. Oj oj.. :)
Jag vet ju att Linus har det toppen på dagis, i torsdags ville han absolut inte gå hem ens. Så det känns bra..

Du är mitt allt och lite till!

...