Nu blev det mycket text! :)

Ja, lite långt blev det. Men hur beskriver man en sån här resa i korta drag? Det går nog inte. :D


När Linus kom till världen


Söndag den 17e maj

Efter en trevlig middag med våra föräldrar ”nu måste vi ses, annars blir det väl först på BB” och efter en dag med mycket stress – städa lägenheten, laga maten..
Så direkt när jag & Johan satt oss för att pusta ut efter kvällen, klockan var väl ungefär 22 – PANG! Smärta. En liten diffus smärta som kom regelbundet. Vafan nu då? Inte kan det väl ha startat? Neeeej. Det var ju 10 dagar kvar. Fast innerst inne så visste jag. Hjälp!
Vi gick och la oss & jag försökte somna.
Men värkarna kom med ca 7 minuters mellanrum så det var lönlöst. Jag låg & grät & var livrädd & önskade SÅ att det skulle avstanna. ”Låt mig bara får ha EN sovmorgon till i mitt liv..”
Och jag som skulle ha tvättstugan dagen efter. Och ALL disk som var kvar från middagen. Köket som ett bombnedslag.. Buhuu!
Jag ville verkligen få ett stopp på förloppet så jag började bada. Hett! Länge. Jag badade totalt 4-5 gånger under hela natten. Plus att jag tog alvedon.
Men nej – värkarna var här för att stanna! :S
Ringde förlossning. Tyckte SÅ synd om mig själv. Ville inte väcka Johan.. ”Avvakta!” blev orden.

Måndag 18e maj

Ungefär vid 05 väckte jag Johan. ”Det är dags.. Men vi behöver inte åka in än”
Smärta smärta. Jag vankade av & an i hela lägenheten. Vad jag minns så kom värkarna med 3-4 minuters mellanrum men varade bara i 20-30 sekunder & enligt förlossningen skulle de vara i uppåt 60 sekunder.
Hur fan överlever man sån här smärta i SEXTIO jävla sekunder? Som mensvärk gånger 100.
Badade igen. Ringde förlossningen. ”Avvakta!” Ringde mamma.
Försökte äta för man skulle ju ladda med massor av mat inför den krävande förlossningen som väntade – kräktes upp allt. :(
Så gick vi här hemma. Vankade på rad. Jag, Johan & Fille..
Blod i trosorna. Slemproppen på g.
Overkligt. Var Liten verkligen på väg nu?

Vid 15 stod jag inte ut en sekund till. Ringde förlossningen & grät.
Och jag tror de hörde desperationen i min röst.
"Men vi har ingen plats!" WHAT!? Ångest. Jag som hela tiden tänkt att självklart kommer jag hamna ute på Huddinge Sjukhus – något som jag verkligen INTE ville..
Men jodå. Vi fick ta oss ut till Huddinge en måndagseftermiddag i rusningstrafik.
Tack för den! In med Fille hos mamma på vägen in till sjukhuset.

Väl framme på parkeringen utanför mådde jag verkligen pyton. Skakade i hela kroppen, hade frossa, gick dubbelvikt..
Vi fick komma in direkt, till ett omysigt litet rum utan fönster. Jag var hela tiden livrädd att jag inte skulle ha öppnat mig tillräckligt så vi skulle bli hemskickade, för jag hade ingen lust att åka heeeela vägen hem igen.
”Du är öppen 5 centimeter, så du måste ha jobbat på bra där hemma – nu blir du kvar tills att bebis är född” Yes! :) Men aj. Hjälp.
Klockan var nu runt 17.
Försökte äta igen – men kräktes upp allt.
Hade frossa & feber. Och på grund av febern så ville de mäta CTG-kurvan på Litens hjärta. Det var rätt så mysigt att ligga där & höra hans hjärtslag i hela rummet. <3

Prövade lustgas på lägsta. Smakade konstigt, jag fattade inte hur jag skulle göra & det hjälpte inte ett skit. Ont ont OOOONT!
Så var det dags för EDA. Ryggbedövning.
En 3 meter lång rysk läkare klev in genom dörren & höll på att klämma sönder min hand när han hälsade.. Men hjälp.
Han var brysk, han var sträng & han kunde inte prata svenska så bra. Orkar inte gå in mer på hur allt gick till men det var det värsta jag varit med om.
Och det gjorde SÅ ont när han höll på att gräva med nålen i min rygg medan han skrek att det inte alls gjorde ont & att jag inte fick röra mig..
Det hela slutade med att jag tuppade av & att jag vaknade & storgrät för att jag trodde att han hade utfört ett ryskt expriment på mig (?) Haha!

Smärtfri! Vilken känsla. Jag kunde le, jag kunde andas, jag kunde äta! Det blev nästan hånfullt att sitta & titta på värkapparaten som visade när värkarna kom medan jag inte kände ett skit. :) Vi försökte passa på att sova lite. Klockan var runt 22.
En timme senare började det göra ont igen. EDAn verkade inte ha tagit som den skulle.. :S
De tog hål på fosterhinnan & ut forsade 100 liter varmt vatten. Varje gång jag rörde mig så forsade det..

Tisdag 19e maj

Aj aj aj. Jag minns bara smärta. Och att jag var arg. Jag var arg för att jag hela tiden var tvungen att byta ställning. Stå, sitta, ligga på sidan, hänga över ryggstödet på sängen.. Jag ville bara ligga & dö! Jag var arg på Johan för att han råkade somna i fåtöljen.
Men jag började äntligen få in tekniken på lustgasen. Det slutade med att jag andades i den hela tiden. Drömde om Linn. Om Ebba & Fille och att vi var ute & promenad i solen bland blommor & bin…
Ajuste. Förlossningen ja. Tillbaka till verkligheten!

02:25 – mer EDA pumpades in. Hjälpte inte! Fick värkstimulerande dropp.
Jag var rädd att skita på mig. Jag var rädd för allting. Ingenting verkade hända, kändes som att allt stod still & att jag bara hade ont.
En läkare kallades in eftersom Litens hjärtljud var oregelbundna ”försök att äta & vila lite eftersom det är så lång tid kvar.. Om inget händer får vi hjälpa barnet ut..”
Men fan. Tack för de uppmuntrande orden! Lång tid kvar? Åh.
Hon tog ett prov från Litens huvud & sa att vi kommer få ett barn med mycket hår. Och där i min lustgasfylla så frågade jag om hon kunde se om det var ett rödhårigt barn. För det ville vi inte ha. Läkaren svarade lite förvånat att nej, det ser inte ut att vara rödhårigt. (?)

04:55 sa barnmorskan att huvudet nu höll på att passera Spinaetaggarna & att jag nu kanske kunde må illa. Och ja, det gjorde jag! Och fick världens halsbränna.

Vid 06:00 började värkarna ändra karaktär, det blev mer som en naturlig urvärk långt inifrån där jag bara ville ta i för kung & fosterland – krystvärkarna! Rätt skön känsla ändå.
”nu tänkte jag att vi ska föda barn här” – barnmorskans ord. Vilken känsla! Nu var det alltså nära.
Nu jävlar trycker vi! Och jag skrek! Och barnmorskan försökte tysta mig. Och det gjorde ont som fan. Jag hade ingen koll på om jag hade värk eller inte utan jag bara krystade på.
Nu ville jag ha ut honom!
Och så. Pang bom bang.

06:19

Blurp! Kladd. Han kom ut. Mitt lilla monster. För han såg ut som ett monster. Helt grå & täckt av fosterfett. Och hans skrek. Skönt! Men va konstig han såg ut!
Det visade sig att han kommit ut ”uppåt” alltså med pannan utåt istället för bakhuvudet. Egentligen ska de titta nedåt när de kommer ut, men Liten tittade uppåt.
Han hade alltså världens svulst mitt på huvudet, istället för på bakhuvudet. Förmodligen därför allt tog lite längre tid.

Och jag fick upp lilla Kladd på mitt bröst. Och han var så varm. Och han skrek så vackert. Och jag försökte trösta… Och han kissade på mig. Men vad gjorde det? Han KUNDE kissa.
Den stolta pappan klippte navelsträngen. Och Liten kikade lite på mig & jag kunde se att han hade världens vackraste ögon.. <3