En liten.

Så var det då dax.
U L T R A L J U D E T!
Jag var illamående av nervositet innan, mest för att jag inte känt av den lill* nånting som man "ska" eftersom jag är andragångsgravid.
Fanns det överhuvudtaget nån bebis?
Eller var dom tre?
Levde den?
Hade den tre armar?

Men så! Där var Parveln jue..
Vi fick den finaste och noggrannaste av ultraljudsbarnmorskor(?), hon gick igenom, hon mätte och hon förklarade.
Det var armar och ben, det var fem fingrar och det var fem tår. Hjärnbalken, njurar och en rund och fin mage.. Allt fanns på sin plats som det skulle!
Och så fick jag förklaringen till att jag inte känt nånting - moderkakan låg i framkant, så Liten kan sparka bäst den vill, mamma känner ändå inget än så länge. :)

Fyra små UL-bilder pryder nu vårt kylskåp.
Med vårt andra kärleksbarn.. Stort!
Och jag är stolt att vi klarade av att hålla tillbaka nyfikenheten och INTE fråga om könet. Jag spanade när hon var nere vid urinblåsan, men det var ju omöjligt. Och min mor tyckte hon såg en pung på en av ul-bilderna, men vi får se - om 5 månader!

...