Med kärlek till min hund.

Det här inlägget ska BARA handla om min hund.
Min Thero. Min Theo. Min Fille. Min Filleman. Min Baba. Min Babachello.
Ja. Kär hund har många namn!




Mycket, eller för att inte säga allt har handlat om Pyret den senaste tiden. Det blir ju lätt så.
Och man kan då undra om jag glömt min älskade kolsvarta nallebjörn?
Nej då. Aldrig! Han är min första stora kärlek. Min vapendragare. Han som varit med mig i vått & torrt under de senaste fyra åren då så mkt hänt i mitt liv. Och han har alltid funnits där! Alltid lyssnat. Alltid tröstat på sitt sätt.





Visst var jag lite orolig när jag blev gravid. Hur ska det gå med Fille? Kommer han bli svartsjuk? Kommer han glömmas bort?
Men det har gått så bra. Och det är jag så glad över!




Men visst märks det att han kommit upp i åren lite. Min vilda buse med ledorden "han är alltid lite för mkt". Han börjar bli grå om nosen. Sover mer. Kan koppla av på ett helt annat sätt..

Min fina fina hund. Jag vill tacka för de här åren du varit vid min sida & hoppas att det blir många, många, mååååånga fler! Jag hade önskat att det vore för evigt dock..

<3








(Okej, jag kanske överdrev lite med bilderna - men det var ju så svårt att välja :D)