Trots.

Trots.
Jag tänkte ge ett litet exempel hur ett vanligt trotsutbrott kan se ut hemma hos oss.
Jag tror att Linus har en "paus" från den värsta trotset nu (har läst att för endel barn kommer en lugnare period vid treårsåldern - innan nästa omgång sätter igång!)
För nu har han kanske ett, max två större utbrott per dag.. För några veckor sen var det omkring tio.

Men okej.

Grabbarna vaknar efter vilan och vill se på Shrek. Sätter dem i soffan och sätter mig själv i köket med en reklamtidning och en kopp kaffe. Mys!
Linus kommer och kryper upp i knät... han är väldigt kelig och go, babblar nonstop och bjuder på många skratt - varje dag.

Vi bläddrar lite i tidningen tills han fastnar på en barnsängannons där det står några leksaksbilar på ett golv.
Han vill ha en sån. En röd.
Okej, ja du kan önska en sån till när du fyller år?
Nej. Han vill ha den NU!
Ja men du kanske får en när du fyller år ju!?
NEJ NU!
Men mamma kan väl inte gå och handla en sån nu heller?
JO NUUU! Handla NUUU! (ungefär nu börjar skrikandet..)
Nej Linus det blir ingen sån.
VILL HA SÅÅÅN! (nu är han arg och gråter..)
Nej.
Jooo!
Nej!
JOOOOOO SÅN!
NEJ LINUS!
(sätter ner honom på golvet, men han ska upp igen. Vrålar!)

Jag lämnar köket.
Han efter. Vrålarg och gråter kopiöst.

Vafan gör man!? Räknar till tio?

Sätter mig i soffan och han ställer sig mitt på golvet och gråter och skriker.
Och ungefär här ser jag "kapitulationen" komma. Då det är dax att räcka fram en arm. Ta honom i min famn, trösta och pussa. För innan hade det inte gått.
Man lär sig läsa sina barn.

Så nu sitter vi här i soffan och myser igen.
Jag får kramar och pussar och "kycker om dig mamma" och jag nämner bara lite snabbt det där om bilen, försöker förklara..

Märkligt va!? Det är över lika fort som det kom. Till vilken nytta?

Hm. Märkliga utveckling.