Hemmafru? Nej tack.

Jag längtar ut.
Till att börja jobba igen!
Vet inte.. Men jag tycker inte att det är kul att gå hemma längre!
Det räcker för mig nu och i
Maj lämnar jag med varm hand över till pappan i huset :)

Med Linus var det bara härligt, våra dagar tillsammans.. Lugnt och skönt..

Men nu med Alvin är den en helt annan sak! Stress stress..
Hinna till dagis innan nio, gå pw med barnvagn och hund, hem och städa ett hem som varje morgon ser ut som ett bombnedslag, diska, tvätta, laga mat åt Liten, leka med Liten, sen ska han sova i två timmar, dax för promenad med hunden igen, hinna hämta Linus innan tre, det är tråkigt väder så man vill inte va ute - vi går in, väl inne har Linus storhetsvansinne eftersom han varit borta en dag hemifrån, bråk och stök, Alvin börjar bli trött, alla längtar efter pappa, försöka laga middag med två griniga barn hängandes i byxbenen, plocka undan, sätta på film, leka, bygga koja, trösta Alvin som nu är ännu tröttare, äntligen kommer pappa alldeles för sent, plocka undan, lägga Alvin, få Linus i säng (tar en evighet!)
När alla barn sover ska det återigen plockas undan, städas, gå ut med hunden, hinna se på tv? No way! Det är säkert en maskin tvätt som ska hängas, någonting till dagis som ska fixas, barn som vaknar, en säng som kallar..

Puh.

Och ja. Jag kommer säkert sakna allt det där när jag jobbar och framförallt kommer ju sakna att umgås med mina barn! Men även en mamma behöver en paus.
Nu i april har jag varit hemma i TRE år, minus de fyra månander jag jobbade innan Alvin kom. Jättelänge!
Och innan Linus kom hann jag bara jobba ett halvår "på riktigt" innan dess var det ju två års studier. Så det är himla längesen jag fick känna på arbetslivet. Kanske inte så konstigt att jag längtar?
Och framförallt så vill jag ha sommar och sol så vi kan va ute på ett annat sätt. Ha picnic, träffa kompisar, leka i gräset..

Våren!
Sommaren!
Kom nu!