Jag ogillar att stöta på andra hundägare när jag är ute och går på mina själsliga promenader med rolig radio i öronen..
Eller.. Jag tycker aldrig det är särskilt kul att möta andra hundar kom jag på.
Som idag. Jag lyssnar på Breitholtz & Berg på Mixmegapol & gå runt å småler & tycker livet är ganska kul. Så ser jag en hund + tillhörande ägare lite längre bort på samma stig, påväg mot mig. Fan. Jag kortar upp Theo & gör vääääärldens omväg, som för att visa att 1. min hund är inge snäll mot andra hundar 2. vi har inte tid att stå och kallprata 3. jag har ingen lust.
Men vad händer?
Tanten ropar: "Får dom hälsa?"
Fan. Det är i det skedet jag måste lära mig att säga nej & illa kvickt gå därifrån.
Men istället hör jag mig fråga om det är en hane eller tik och hoppas innerligt att det är en hane så vi kan fortsätta vår härliga promenad.
Tant: "det är en kastrerad hane!"
Skit oxå!
Okejdå.
Jag börjar gå mot dom.
Tant: "men släpper du din hund nångång då?"
Vafaan. Dom skulle HÄLSA inte leka!
Dessutom släpper jag väl inte ihop min hund med en vilt främmande hund INNAN de fått hälsa på varann. Speciellt inte om det är en kastrerad hane då Theo tycker det är mycket märkligt med hundar som varken är en tjej eller kille.
Jag förklarar att jag inte vill släppa min hund & hon kom kommer suckande fram till oss. Hundarna nosar, sprattlar, sätter på varann om vartannat & verkar ha kul.. i 30 sek.. innan tanten tar tag i sin hund och säger: "det här var så bökigt, nu går vi..." och så vänder hon sig om & gå tillbaka samma stig, som vi var på väg mot. Ehh? Jag får alltså låtsas att jag helt plötsligt är påväg in i skogen eller nåt, för jag pallar ju inte att gå 5 meter bakom henne.
Grrrr... Det är inte lätt att va hundägare! :)
Det blev mycket "stig" i det här inlägget. Stiiiiiiiiiiiiiig, Stiiiiiiiiiiiiiiiiiiig.
Ja, jisses.